Bild: Isabel Venneman 

Varför behövs Familjer i Förändring i Sverige?

Separationer berör en mycket stor grupp vuxna och barn i Sverige. Mer än 20 000 äktenskap upplöses varje år. Därtill kommer splittrade samboförhållanden. Ungefär 500 000 svenska barn under 18 år är skilsmässobarn. (Mer svensk skilsmässostatistik presenteras nedan för den som är intresserad.) Hur går det egentligen för barnen när föräldrarnas relation spricker? Hur mycket påverkas de av hur föräldrarna agerar mot dem och mot varandra? Hur påverkas deras syn på kärlek och relationer?

Barn till skilda föräldrar har fler problem än barn vars föräldrar håller ihop. Forskningen pekar på en fördubbling av andelen barn, 20-25 procent jämfört med 10 procent. Och då handlar det om barn som syns i statistiken; depressioner, skolproblem, drogmissbruk, brottslighet… Tyvärr får dessa problem ofta långsiktiga konsekvenser, om man halkar efter i skolan eller börjar knarka hänger det gärna med en under resten av livet.

Andelen barn med olika typer av problem ökar markant efter skilsmässa. Amerikansk forskning visar att även om en majoritet av barnen klarar övergången på ett bra sätt är risken att drabbas av ohälsa eller beteendestörningar mer än dubbelt så stor. Norska och svenska studier visar att det inte finns några större skillnader mellan hur amerikanska och skandinaviska barn reagerar på skilsmässa och separation trots stora skillnader i familjepolitik och sociala förmåner. Jämfört med de norska tonåringar som levde med föräldrar som fortfarande var gifta och i psykisk balans drabbades ungdomar med skilda, psykiskt instabila föräldrar mer än dubbelt så ofta av egna psykiska problem (14 % respektive 30 % av urvalet). (Breivik & Olweus, 2006; Störksen et al., 2006; Hansagi et al., 2000) En tidigare svensk studie visade på tydliga samband mellan konflikter i hemmet under uppväxten och sjuklighet och dödlighet i vuxen ålder (Lundberg, 1993). Svenska barn till skilda föräldrar har också en kraftigt förhöjd risk att själva drabbas av skilsmässa.

Den främsta orsaken till de långsiktiga negativa effekterna av skilsmässa för barnen är alltså inte skilsmässan i sig utan konflikterna mellan föräldrarna. Faktorer som föräldrarnas psykiska obalans och känslomässiga frånvaro spelar också in.

Vad man kan då göra för att minimera dessa negativa effekter och förebygga problem på sikt? Ett sätt är att erbjuda föräldrautbildning i samband med separation. Föräldrarna får utbildning i hur barn normalt reagerar i samband med skilsmässa och hur de genom effektiv kommunikation och konflikthantering kan undvika de värsta fallgroparna i samspelet med den före detta partnern. Sådan kunskap minskar risken för att föräldrarna låter sin egen frustration och ilska gå ut över barnen och varandra, vilket gynnar inte bara familjen som skiljer sig utan hela samhället. De negativa effekterna av konflikterna drabbar nämligen inte bara dem själva utan en långt vidare krets av människor. Kostnaderna för samhället på sikt kan bli stora. Det finns mycket att vinna på att familjer som separerar så snabbt som möjligt kommer i balans.

Familjer i Förändring behövs i Sverige!

Statistik

Skilsmässa i stor skala är en relativt ny företeelse. Så sent som 1940 skilde sig mindre än 3 500 par. Så förändrades äktenskapslagstiftningen radikalt på 70-talet. Det blev mycket lättare att skilja sig. Då ökade antalet skilsmässor markant och har sedan dess legat på mellan 20-24 000 om året.

Samtidigt har det blivit allt vanligare att leva tillsammans istället för att gifta sig. Förra året ingicks 47 500 äktenskap i Sverige vilket är färre än på 60-talet trots att befolkningen då var väsentligt mindre. År 2001 fanns det 1 069 000 barnfamiljer med hemmaboende barn under 18 år i Sverige. I 583 000 av dessa familjer var föräldrarna gifta och i 261 000 familjer var de sammanboende. 225 000 familjer bestod av ensamstående föräldrar, varav 68 000 män, med barn.

Nästan häften av alla äktenskap slutar numera i skilsmässa. De flesta skiljer sig inom tio år efter vigseln och ofta redan efter 3-4 år. Separationsfrekvensen bland sammanboende är högre än bland gifta par.

Omkring 50 000 svenska barn berörs årligen av att deras gifta eller sammanboende föräldrar flyttar ifrån varandra. Sammanlagt bor alltså ungefär en halv miljon, eller vart fjärde barn, under 18 år inte ihop med båda sina föräldrar. Antalet barn som får vara med om att föräldrarna separerar har faktiskt minskat något under 2000-talet, särskilt bland barn med samboföräldrar, men det är fortfarande ungefär dubbelt så vanligt att samboföräldrar separerar som att gifta föräldrar gör det. Barn i olika åldrar drabbas ungefär lika. 

Fler och fler barn bor växelvis lika mycket med båda sina föräldrar. Vid mitten av 1980-talet bodde bara 1 procent av barnen växelvis hos sina föräldrar. Numera gäller det runt 30 procent av barnen. Växelvis boende är vanligast bland barn i yngre skolåldern (6-9 år). I den åldern bor närmare hälften av barnen växelvis lika mycket hos föräldrarna. En anledning till ökningen kan vara att föräldrarna numera bor närmare varandra. Av övriga barn bor över hälften enbart eller främst hos sin mamma mot 10 procent för papporna. Något mindre än var tionde mamma och pappa bor i en ombildad familj tillsammans med en ny partner och barn under 18 år. 

Det stora flertalet föräldrar som flyttar isär lyckas lösa frågor om vårdnad, boende och umgänge på egen hand eller med hjälp av samarbetssamtal eller -avtal. I ett ökande antal fall blir det dock bråk om vårdnaden. 2006 gjordes en lagändring som innebar att det blev lättare för tingsrätten att döma till enskild vårdnad. Motiveringen bakom lagändringen var att man ville göra det lättare för domstolarna att döma till enskild vårdnad när det förekom våld i hemmet, men ändringen har fått helt andra proportioner och lett till att allt fler bråkar om barnen i domstol. Enligt domstolsverkets statistik har antalet vårdnadstvister ökat från 2500 år 2005 till 4 500 mål 2011. Det är en ökning med 75 procent! 

Statistiken för vårdnadstvister ser hittills rätt mörk ut för papporna. I 70 procent av fallen tilldöms modern ensam vårdnad om barnen, i 20 procent fadern och i 10 procent av fallen dömer domstolen att de ska fortsätta att ha gemensam vårdnad.

2002 gjordes SCB en undersökning som visade att bara 26 procent av barnen hade löpande kontakt med den förälder de inte bodde med. Nära hälften träffade den "frånlevande" föräldern mer sällan än varannan vecka eller inte alls och det är ju dystra siffror. Sex år senare hade läget förbättrats något, men det är fortfarande mindre än 60 procent av barnen som träffar sin frånlevande pappa minst varannan vecka. Kontakten med den andra föräldern försämras också ju äldre barnen blir.

 Nästan alla barn med separerade föräldrar uppger att de kommer överens med sin mamma och att hon har tid när barnet vill prata eller göra något med dem. Däremot är det bara 3 av 4 barn som säger detsamma om sin pappa. Det här beror säkert till stor del på att majoriteten av skilsmässobarn bor mest hos sin mamma. Många barn har också svårt att komma bra överens med mammas eller pappas nya sambo eller man/fru.

Separationen kan också få andra konsekvenser. Barn med ensamstående föräldrar har ett allmänt sämre hälsobeteende. Särskilt oroande är att dessa barn får mindre hjälp med skolarbetet och ägnar mindre tid åt läxor vilket leder till att fler än normalt inte blir behöriga till gymnasieskolan.

Ekonomin försämras för många ensamstående föräldrar vilket drabbar barnen. Enligt SCB var 28 procent av alla barn till ensamstående föräldrar ekonomiskt utsatta 2007 och om man räknade bort behovsprövade bidrag steg denna andel till 37 procent. Detta ska jämföras med 11 respektive 12 procent för barn till sammanboende föräldrar. Drygt 60 procent av alla barn till ensamstående föräldrar bor i lägenhet jämfört med 20 procent av barnen med sammanboende föräldrar. Även om de flesta svenska barn har det bra har barn till ensamstående föräldrar mindre pengar att röra sig med, (Källa: SCB)

Barns och ungdomars hälsa, framför allt den psykiska hälsan, har försämrats generellt under de senaste två decennierna. Exempelvis har stressrelaterade, psykosomatiska symptom ökat bland ungdomar i skolåldern, särskilt bland flickor. Även andelen ungdomar som vårdas på sjukhus för depression och ångest har ökat.